Försöker ta kontrollen!

Jag har bestämt att det inte längre är synd om mig. Vilket jag nog tyckt länge och därför tillåtit mig att tröstäta och hamna där jag är idag.

Jag har alltid haft rätt lätt att gå upp i vikt, men har aldrig låtit det gå så här långt förut. Men efter min första graviditet, som jag gick upp 27 kg under, så hade jag ingen ork alls att ta tag i vikten, av ganska förklarliga skäl, med tanke på vad som hände.

Sen blev jag gravid igen efter 6 månader, den här gången gick jag upp 16 kg. Dom tappade jag dock relativt fort med hjälp av Viktväktarna. Men jag hade ju mycket kvar att tappa efter dom kilorna.

Efter att sonen kom så mådde jag lite bättre och gick ner ända till 74 kg med hjälp av Cambridgemetoden. Höll mig rätt bra tills första missfallet kom, gick upp 5 kg. Försökte göra nåt åt det, men det gick inte. Sen kom missfall nr två, ytterligare fem kg + några till. Hade ingen ork i hela kroppen att ta itu med vikten då.

Sen kom underverk nr tre. Hon mådde dåligt till en början och då hade jag bara energi till henne. Men NU. NU känner jag att jag har ork och energi till att sluta tycka synd om mig själv. Ork att tänka på min omgivning och min hälsa. Jag MÅSTE göra det här för att leva längre med mina barn och min familj. Det är INTE synd om mig för viktens skull.

Jag kunde inte kontrollera det som hände med min förstfödda dotter, och jag kunde inte kontrollera missfallen, men vikten kan jag ta kontroll över. Och det försöker jag nu att göra, och det känns bra. Jag känner mig bra i mig själv just nu.

Men visst, det är lördag, och till förmiddagsfikat slank en Mazarin ner. Men nog om mig ;-)

Tjing