Nä, det glömde jag idag. Hade lite fullt upp med att andas på morgonen och att komma ihåg allt som skulle göras nu när vardagen kommer igen.
Idag är det den 7 januari och jag skulle hemskt gärna gräva ner mig i glasslådan som jag vet finns i frysen.
Bakgrund:
Idag för 7 år sedan började min kamp tillbaka till livet. Min första graviditet led mot sitt slut, jag hade gått 4 dagar över tiden. Under den här, min första, graviditet gick jag upp 27 kg, hade lite övervikt från start. Nu hände det som inte får hända, bebisens hjärta slutade slå under värkarbetet. Trots snabb reaktion från barnmorskor och läkare så gick inte hennes liv att rädda. Dom fick igång hennes hjärta, men inte andningen. Hon dog efter 7 minuter, en tid då jag var sövd.
Jag hade ingen amning som hjälpte mig att gå ner i vikt, och jag hade ingen ork att tänka på det. Jag hade fullt upp med att leva och försöka bli med barn igen. Jag visste ju då att jag inte har lätt för att bli gravid, så kraven jag satte på mig själv var skyhöga.
Jag har än så länge klarat mig idag, jag har ätit bra frukost, om man räknar bort sonens macka. Men igår slank det ner en hel del onyttigheter. Det är så himla lätt att tycka synd om sig själv.
Det här är något jag måste göra, för mig själv och för mina barn. Jag fick ju två barn till. Två underbara och busiga små barn, en kille och en tjej. Det var inte lätt, men till slut blev dom två. Nu är det min förbaskade plikt att se till att jag orkar vara en aktiv mamma. Jag är på god väg, men jag har en bra bit kvar.
Nu ska jag jobba.
Tjing!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar